Night changes
När jag mår dåligt sätter jag automatiskt på lugna låtar, vet egentligen inte varför om jag ska vara ärlig. Det bara blir så. Ibland när mitt huvud i riktigt förstår att jag mår dåligt sätter jag på lugna låtar utan att tänka på det, utan märker det först när jag hör låten i hörlurarna. Vissa gånger blir jag faktist rädd för mig själv, att jag inte märker att jag mår dåligt, som tex i skolan. Jag har världens finaste vänner& dom är helt underbara, men skolan blir lite som en bortförklarning till alla problem jag måste hantera. Det känns skönt att ha skolan då jag träffar mina vänner och "glömmer" bort problemen för ett litet tag, men det blir som att jag springer iväg från dom, om jag ska utala mig rätt. Det jag försöker att intala mig själv mest under alla dagar är att jag måste få känna, om jag behöver gråta så måste jag få göra det, behöver jag vara glad så får jag vara det och detta gäller även i skolan. Jag har under många år känt att jag mått dåligt i skolan men suddat bort det och istället tagit ut det på min familj och framförallt mig själv när jag kommit hem efter skolan. Detta gör jag även idag. Det är INGENS fel att jag gör så här, förutom mitt eget. Min hjärna förstår inte att jag ibland måste släppa ut allt, även om det innebär att jag börjar gråta i skolan. Jag ska försöka göra allt som krävs för att komma på fötter igen, det lovar jag.
Jag vill att ni ska veta, att jag aldrig vill att ni "ska" göra något även om många av mina inlägg kan uppfattas som det. Det jag vill är att ni alltid ska försöka oavsett hur svårt något blir. Att ni ska försöka jobba vidare och aldrig ge upp. Om ni ser att en väg inte funkar, så försök att hitta en annan väg och om den inte funkar så hitta en annan som ni inte prövat, till slut kommer ni att hitta vägen som gör att ni mår bra. Men oavsett vilken väg ni tar, kommer det att komma nedgångar, ingen väg är perfekt, likaså med människor, ingen är perfekt. Man kan tycka att många artister och kända skådespelare har det hur bra som helst och att de har ett perfekt liv. Till viss del kanske dom har det, men tänk vad som händer bakom stängda dörrar. Bakom allt skvaller, intervjuer, konserter osv, de bråkar lika mycket med sina familjemedlemmar som vi gör. De har sina dåliga dagar, precis som vi. Många drömmer om det perfekta livet, man är gift, har barn, bo i ett lyxigt hus i Los Angeles med stranden precis nedanför. Visst i just det ögonblicket kanske allt känns perfekt, men inget liv är perfekt. Det kommer ALLTID ha sina upp-och nedgångar, tro det eller ej men så är det. Sen är det ju beroende på person från person hur man vill hantera det. Vill man inte kämpa mer och inte ens orkar försöka komma till rätta igen, ja då är det så. Men har man den där viljan i hjärnan och hjärtat som verkligen vill göra det bästa av situationen, så kommer det att bli det.
Livet är lite som om man brytit ett ben, det kanske går att fixa så det sitter ihop igen, men det kommer att ta tid innan det känns som vanligt igen. Jag vill bara att ni ska veta det. Nu hoppas jag att jag inte dragit ned på humöret allt för mycket, för det var inte alls meningen med detta inlägg. Detta inlägg var mer menat som ett litet "pepp" till alla som har det jobbigt eller kanske ska försöka slå sitt nuvarande rekord på sin löprunda imorgon. Snälla ge inte upp, försök, försök, försök. Det är mitt råd. Ha en jättebra helg allihopa! Kram på er♡
