God jul!❤️
Detta är min lilla julklapp till er, ha en jättebra julafton och ta hand om varandra. God jul önskar jag er alla!🎄
En vacker vinter morgon var den lilla flickan och pojken ute och lekte i snön.
”Se upp” sa den lilla flickan och skrattade när snöbollen träffade pojkens huvud.
”Detta ska du få för, Sara” skrek pojken som hette Markus medan han tog en stor klump snö och formade den rund, och sedan kastade den mot Sara. Olyckligtvis hamnade bollen i huvudet på en man som gick förbi på gatan nedanför huset. Mannen tittade förundrande upp i himlen och undrade för allt i världen hur en snöboll i all fart kunde ha kommit från ingenstans.
”Tänk vad man börjar inbilla sig i sina äldre dar” sade mannen och skakade på huvudet medan han fortsatte gå nedför gatan. Sara och Markus låg gömda bakom en vägg som de byggt med snön. De bara skrattade, och skrattade… och skrattade.
”Såg du hans min?” frågade Sara när hon försökte hämta andan, men misslyckades och började skratta så att tårarna rann nedför kinderna.
”Det där borde vi fått med på film” sade Markus som faktiskt klarade att ställa sig upp, men sedan började skratta så mycket att han föll tillbaka i snön bredvid Sara.
När barnen efter en lång stund äntligen fått kontroll på sina skratt, hade det blivit mörkt ute. Gatlyktorna lös upp den lilla staden och ljus från adventsljusstakarna lös upp de små husen.
Sara och Markus låg nu i snön och såg upp på den mörkblå himlen. De båda låg och tittade efter stjärntecken.
”Titta där, det är ju Karlavagnen” sa Sara med ett stort leende på läpparna.
”Och kolla där, det är ju Orions bälte” svarade Markus och log.
”Visst är det magiskt att stjärnorna är så långt bort, men ändå så känns de så nära” sa Sara och såg på Markus. Hon började fantisera om hur det skulle vara att få känna på en, men hon visste att det skulle vara omöjligt, för stjärnorna var ju för långt bort. Men att fantisera kunde hon väl allt få göra, det skadar ju ingen.
Efter att de två barnen börjat frysa lite tog de varandra i handen och började gå längst med gatan.
”Jag tycker om att vara med dig” sa Sara och tittade med ett leende på Markus. Markus såg i ögonvrån hur Sara tittade på honom.
”Jag tycker om att vara med dig också” svarade Markus och kollade in i Saras ögon. De båda fick allt lite fjärilar i magen av att vara varandra så nära, men de båda visste att det bara var vänskap som var mellan dem.
”Nej men titta, där går ju en hund” sade Sara och släppte Markus hand för att kunna springa fram till den lilla varelsen. Hunden var mager och dess vita päls var grå och smutsig.
”Akta dig, den kan vara farlig” ropade Markus medan han sprang fram till Sara och hunden. När Markus kommit fram till dem hade Sara redan börjat klappa den lilla hunden.
”Äh, vad säger du? Den är ju jättesnäll” säger Sara och börjar gosa ännu mer med den.
”Du är minsann inte rädd för något du” skrattade Markus och satte sig ned bredvid Sara och började klappa den lilla hunden.
Sara bara log. Hon hade länge funderat på vad hon skulle önska sig i julklapp, men nu visste hon. Hon skulle önska sig en hund, men inte vilken som helst, utan just denna hund. Denna hund som hon hittat mitt på gatan tillsammans med sin bästa vän.
”Jag måste ta med den hem till mamma, jag måste visa den för henne” sade Sara glatt och började ta tag runt hundens mage för att kunna bära den.
”Är du säker på det? Jag menar det kanske är någons, någon som saknar den…” sa Markus medan han tittade osäkert på Sara som verkade helt inställd på att den skulle hem till henne. Han visste att det inte var någon idé att börja argumentera med henne vid detta laget, så han gjorde en nick som visade på att de skulle börja gå hemåt. Sara log och började stolt gå med hunden i sin famn.
”Jag måste gå hem, mamma vill att jag ska äta middag med dem” sade Markus när de kommit fram till Saras hus.
”Okej, men vi ses väl imorgon?” frågade Sara när hon stod på trapporna utanför ytterdörren.
”Vi får se, någon kanske kastar en snöboll i huvudet på mig och jag behöver åka in till akuten” sa Markus medan han skrattade.
”Hejdå” sa Sara och skrattade lite för sig själv.
”Hejdå”.
”Mamma, mamma, mamma!” ropade Sara när hon kommit innanför dörren.
”Jag har tagit med en hund, den måste bli min snälla”
”Varför skriker du så?” frågade Saras mamma undrande när hon kom ut från köket.
”Wow, vart har du fått tag på den?” Frågade Saras mamma lite chockat när hon kommit ut i hallen där Sara stod med hunden i sin famn.
”Den gick ensam på gatan, och den är helt sliten, snälla, snälla, snälla, kan jag inte få den?” frågade Sara med ledsna ögon.
”Men lilla gumman, man kan inte bara ta in en hund i sitt hus så där. Den kanske har ett hem och någon stackars gumma eller gubbe saknar den” sade Saras mamma medan och satte sig på huk framför flickan och hunden.
”Men snälla mamma, den skulle väl inte vara ute ensam om något inte hänt, eller hur?”
Efter en stunds funderande suckar Saras mamma och säger;
”Låt gå för denna gång då, men den får bara vara på ditt rum och imorgon ska vi leta efter dess ägare, om den har någon, okej?”
”Okej mamma, god natt” sade Sara och sprang upp på sitt rum med hunden hack i häl. Vid detta laget hade Sara givit hunden namnet Buster. Buster och Sara somnade så fort de båda lagt sig i sängen. Sara kände sig vid det här laget som världens lyckligaste tjej.
På morgonen dagen efter vaknade Sara på grund av att hennes mamma drog upp persiennerna. Det snöade ute, och det enda man såg var vitt. Buster kändes redan som Saras egen hund. På dagen åkte Sara, hennes mamma och Buster till polisstationen för att polisanmäla att hunden blivit hittad. Sara var nervös över att det redan skulle kommit in en anmälan om en borttappad hund, men som tur var hade det inte det.
Familjen fick ta hem hunden och om polisen inte hört av sig inom en vecka, skulle hunden bli deras. Saras mamma var tveksam till påståendet men gick sedan med på det, om Sara lovade att ta hand om hunden. Det lovade Sara till högsta grad.
Dagarna den närmaste veckan kändes som år, Sara kunde inte tänka på annat än att hon kanske skulle bli av med Buster. Markus kom över så ofta han kunde för att kunna vara med Buster och Sara. Det var något Sara uppskattade jättemycket.
När en vecka hade gått började det närma sig jul. Det luktade pepparkakor i hela huset och Sara kunde inte annat än att le åt att det snart var julafton. Hon visste att det skulle bli en tuff tid, då hennes pappa och bror dött i en bilolycka på just självaste julafton. Men Sara skulle göra allt för att det skulle bli så bra som möjligt, och hon visste att hennes bror och pappa inte skulle velat något annat än att dem skulle ha det kul.
När mer än en vecka hade gått hade polisen inte ringt om den borttappade hunden, så nu var den officiellt Saras och hennes mammas. Sara var så glad att hon inte ens kunde äta frukost, innan hon skulle ut i snön och leka jaga med Buster. Markus var ofta med och Sara kunde nog inte bli mer lycklig, hon var nog ändå världens lyckligaste tjej trots allt.
En kväll, 4 dagar innan julafton, var Markus och Sara ute på promenad. Buster fick stanna hemma denna gång, de hade varit ute hela dagen och han var trött. De gick längst med gatorna och inga moln var det på himlen. I hus fönstren kunde man se adventsljusstakarna lysa och familjer sitta och skratta vid middagsbordet.
”Du Sara…” sade Markus med en nervös röst efter att det varit tyst en stund.
”Ja, vad är det?” frågade Sara och lät lite fundersam.
”Vad skulle du göra om jag kysste dig just nu?” undrade Markus med en lite skakig röst.
De vart tyst en lång stund, eller det kändes i alla fall som det för Markus. Sara visste inte riktigt vad hon skulle säga först, men tog sedan ett djupt andetag och svarade:
”Jag vet inte, du får väl pröva” med ett leende på läpparna.
Markus tog ett steg framåt och vände sig så att han stod mitt emot Sara. Han lade mjukt händerna på Saras kinder och böjde sig ned för att kyssa hennes mjuka läppar. Under kyssen kändes det som att det bara var de som existerade. Fjärilar i magen var det minsta som de kände, det var mer som ett helt zoo som vandrade runt i magarna. När kyssen var över såg de varandra i ögonen och båda log. Markus kunde inte annat än att dra Sara in i en andra kyss, och denna gång trodde de båda att de båda skulle sprängas. Att två olika individer, kunde känna så lika för varandra, var helt overkligt. Djupt inne, kanske de båda hade känt så här länge för varandra, men de båda hade varit för upptagna med att de tänka att de bara var vänner, att den tanken aldrig kommit fram.
”Nå, vad säger du?” frågade Markus efter att de hade släppt varandras läppar.
”Jag skulle nog säga, att…” svarade Sara och var tyst.
”Att vadå…?” frågade Markus nervöst.
”Att ibland är den man letat efter så länge, precis framför näsan på en” svarade Sara och log. De båda visste att ett förhållande kanske var lite tidigt, men samtidigt kunde de inte undvika att de precis kysst varandra, och faktiskt känt något, något underbart och obeskrivligt. De båda var nog innerst inne, kära i varandra. Och inget kunde någonsin, ta det ifrån dem. Detta var den bästa julklappen de båda någonsin fått.
The end
En vacker vinter morgon var den lilla flickan och pojken ute och lekte i snön.
”Se upp” sa den lilla flickan och skrattade när snöbollen träffade pojkens huvud.
”Detta ska du få för, Sara” skrek pojken som hette Markus medan han tog en stor klump snö och formade den rund, och sedan kastade den mot Sara. Olyckligtvis hamnade bollen i huvudet på en man som gick förbi på gatan nedanför huset. Mannen tittade förundrande upp i himlen och undrade för allt i världen hur en snöboll i all fart kunde ha kommit från ingenstans.
”Tänk vad man börjar inbilla sig i sina äldre dar” sade mannen och skakade på huvudet medan han fortsatte gå nedför gatan. Sara och Markus låg gömda bakom en vägg som de byggt med snön. De bara skrattade, och skrattade… och skrattade.
”Såg du hans min?” frågade Sara när hon försökte hämta andan, men misslyckades och började skratta så att tårarna rann nedför kinderna.
”Det där borde vi fått med på film” sade Markus som faktiskt klarade att ställa sig upp, men sedan började skratta så mycket att han föll tillbaka i snön bredvid Sara.
När barnen efter en lång stund äntligen fått kontroll på sina skratt, hade det blivit mörkt ute. Gatlyktorna lös upp den lilla staden och ljus från adventsljusstakarna lös upp de små husen.
Sara och Markus låg nu i snön och såg upp på den mörkblå himlen. De båda låg och tittade efter stjärntecken.
”Titta där, det är ju Karlavagnen” sa Sara med ett stort leende på läpparna.
”Och kolla där, det är ju Orions bälte” svarade Markus och log.
”Visst är det magiskt att stjärnorna är så långt bort, men ändå så känns de så nära” sa Sara och såg på Markus. Hon började fantisera om hur det skulle vara att få känna på en, men hon visste att det skulle vara omöjligt, för stjärnorna var ju för långt bort. Men att fantisera kunde hon väl allt få göra, det skadar ju ingen.
Efter att de två barnen börjat frysa lite tog de varandra i handen och började gå längst med gatan.
”Jag tycker om att vara med dig” sa Sara och tittade med ett leende på Markus. Markus såg i ögonvrån hur Sara tittade på honom.
”Jag tycker om att vara med dig också” svarade Markus och kollade in i Saras ögon. De båda fick allt lite fjärilar i magen av att vara varandra så nära, men de båda visste att det bara var vänskap som var mellan dem.
”Nej men titta, där går ju en hund” sade Sara och släppte Markus hand för att kunna springa fram till den lilla varelsen. Hunden var mager och dess vita päls var grå och smutsig.
”Akta dig, den kan vara farlig” ropade Markus medan han sprang fram till Sara och hunden. När Markus kommit fram till dem hade Sara redan börjat klappa den lilla hunden.
”Äh, vad säger du? Den är ju jättesnäll” säger Sara och börjar gosa ännu mer med den.
”Du är minsann inte rädd för något du” skrattade Markus och satte sig ned bredvid Sara och började klappa den lilla hunden.
Sara bara log. Hon hade länge funderat på vad hon skulle önska sig i julklapp, men nu visste hon. Hon skulle önska sig en hund, men inte vilken som helst, utan just denna hund. Denna hund som hon hittat mitt på gatan tillsammans med sin bästa vän.
”Jag måste ta med den hem till mamma, jag måste visa den för henne” sade Sara glatt och började ta tag runt hundens mage för att kunna bära den.
”Är du säker på det? Jag menar det kanske är någons, någon som saknar den…” sa Markus medan han tittade osäkert på Sara som verkade helt inställd på att den skulle hem till henne. Han visste att det inte var någon idé att börja argumentera med henne vid detta laget, så han gjorde en nick som visade på att de skulle börja gå hemåt. Sara log och började stolt gå med hunden i sin famn.
”Jag måste gå hem, mamma vill att jag ska äta middag med dem” sade Markus när de kommit fram till Saras hus.
”Okej, men vi ses väl imorgon?” frågade Sara när hon stod på trapporna utanför ytterdörren.
”Vi får se, någon kanske kastar en snöboll i huvudet på mig och jag behöver åka in till akuten” sa Markus medan han skrattade.
”Hejdå” sa Sara och skrattade lite för sig själv.
”Hejdå”.
”Mamma, mamma, mamma!” ropade Sara när hon kommit innanför dörren.
”Jag har tagit med en hund, den måste bli min snälla”
”Varför skriker du så?” frågade Saras mamma undrande när hon kom ut från köket.
”Wow, vart har du fått tag på den?” Frågade Saras mamma lite chockat när hon kommit ut i hallen där Sara stod med hunden i sin famn.
”Den gick ensam på gatan, och den är helt sliten, snälla, snälla, snälla, kan jag inte få den?” frågade Sara med ledsna ögon.
”Men lilla gumman, man kan inte bara ta in en hund i sitt hus så där. Den kanske har ett hem och någon stackars gumma eller gubbe saknar den” sade Saras mamma medan och satte sig på huk framför flickan och hunden.
”Men snälla mamma, den skulle väl inte vara ute ensam om något inte hänt, eller hur?”
Efter en stunds funderande suckar Saras mamma och säger;
”Låt gå för denna gång då, men den får bara vara på ditt rum och imorgon ska vi leta efter dess ägare, om den har någon, okej?”
”Okej mamma, god natt” sade Sara och sprang upp på sitt rum med hunden hack i häl. Vid detta laget hade Sara givit hunden namnet Buster. Buster och Sara somnade så fort de båda lagt sig i sängen. Sara kände sig vid det här laget som världens lyckligaste tjej.
På morgonen dagen efter vaknade Sara på grund av att hennes mamma drog upp persiennerna. Det snöade ute, och det enda man såg var vitt. Buster kändes redan som Saras egen hund. På dagen åkte Sara, hennes mamma och Buster till polisstationen för att polisanmäla att hunden blivit hittad. Sara var nervös över att det redan skulle kommit in en anmälan om en borttappad hund, men som tur var hade det inte det.
Familjen fick ta hem hunden och om polisen inte hört av sig inom en vecka, skulle hunden bli deras. Saras mamma var tveksam till påståendet men gick sedan med på det, om Sara lovade att ta hand om hunden. Det lovade Sara till högsta grad.
Dagarna den närmaste veckan kändes som år, Sara kunde inte tänka på annat än att hon kanske skulle bli av med Buster. Markus kom över så ofta han kunde för att kunna vara med Buster och Sara. Det var något Sara uppskattade jättemycket.
När en vecka hade gått började det närma sig jul. Det luktade pepparkakor i hela huset och Sara kunde inte annat än att le åt att det snart var julafton. Hon visste att det skulle bli en tuff tid, då hennes pappa och bror dött i en bilolycka på just självaste julafton. Men Sara skulle göra allt för att det skulle bli så bra som möjligt, och hon visste att hennes bror och pappa inte skulle velat något annat än att dem skulle ha det kul.
När mer än en vecka hade gått hade polisen inte ringt om den borttappade hunden, så nu var den officiellt Saras och hennes mammas. Sara var så glad att hon inte ens kunde äta frukost, innan hon skulle ut i snön och leka jaga med Buster. Markus var ofta med och Sara kunde nog inte bli mer lycklig, hon var nog ändå världens lyckligaste tjej trots allt.
En kväll, 4 dagar innan julafton, var Markus och Sara ute på promenad. Buster fick stanna hemma denna gång, de hade varit ute hela dagen och han var trött. De gick längst med gatorna och inga moln var det på himlen. I hus fönstren kunde man se adventsljusstakarna lysa och familjer sitta och skratta vid middagsbordet.
”Du Sara…” sade Markus med en nervös röst efter att det varit tyst en stund.
”Ja, vad är det?” frågade Sara och lät lite fundersam.
”Vad skulle du göra om jag kysste dig just nu?” undrade Markus med en lite skakig röst.
De vart tyst en lång stund, eller det kändes i alla fall som det för Markus. Sara visste inte riktigt vad hon skulle säga först, men tog sedan ett djupt andetag och svarade:
”Jag vet inte, du får väl pröva” med ett leende på läpparna.
Markus tog ett steg framåt och vände sig så att han stod mitt emot Sara. Han lade mjukt händerna på Saras kinder och böjde sig ned för att kyssa hennes mjuka läppar. Under kyssen kändes det som att det bara var de som existerade. Fjärilar i magen var det minsta som de kände, det var mer som ett helt zoo som vandrade runt i magarna. När kyssen var över såg de varandra i ögonen och båda log. Markus kunde inte annat än att dra Sara in i en andra kyss, och denna gång trodde de båda att de båda skulle sprängas. Att två olika individer, kunde känna så lika för varandra, var helt overkligt. Djupt inne, kanske de båda hade känt så här länge för varandra, men de båda hade varit för upptagna med att de tänka att de bara var vänner, att den tanken aldrig kommit fram.
”Nå, vad säger du?” frågade Markus efter att de hade släppt varandras läppar.
”Jag skulle nog säga, att…” svarade Sara och var tyst.
”Att vadå…?” frågade Markus nervöst.
”Att ibland är den man letat efter så länge, precis framför näsan på en” svarade Sara och log. De båda visste att ett förhållande kanske var lite tidigt, men samtidigt kunde de inte undvika att de precis kysst varandra, och faktiskt känt något, något underbart och obeskrivligt. De båda var nog innerst inne, kära i varandra. Och inget kunde någonsin, ta det ifrån dem. Detta var den bästa julklappen de båda någonsin fått.
The end
